Vhdbrud - Trucker mamma Madde

Nu har jag inte bloggat på evigheter, lusten har som inte funnits där.

Och jag inser ju att min blogg bara har blivit lämnad och att jag skulle behöva hitta någon som

hjälper mig att byta lite bilder.

 

Nåja det får bli ett senare kapitel, om det är så att jag ens kommer att fortsätta blogga - det har vi ju inte sett ännu.

 

Som vanligt måste jag nog säga så händer det tusen saker i mitt liv, det är allt ifrån kärlek till hat och lycka till sorg.

Min hunk har jag fortfarande vid min sida, hur nu det har gått till. ;) Jag menar, jag kan vara rätt crazy ibland men ändå hänger han kvar. :P

Bus växer så det knakar om man blir helt ställd över hur stor han faktiskt har blivit, han börjar verkligen i den riktiga skolan snart. 6års här är som en mjukstart, dom har lektioner måndag - torsdag men några olika ämnen och bus verkligen älskar skolan vilket är positivt.

 

Jag började på mitt nygamla jobb i måndags, så nu är jag åter inne på Cliffton och kör truck. Denna vecka kör jag 100tonare, vilket verkligen känns som att hoppa tillbaka 1,5 år.

 

Men det finns även mörkare sidor i mitt liv kvar, min ansiktsförlamning är återigen försämrad vilket såklart är skit.

Dock verkar det som att vi har hittat boven i varför den försämras då och då. Jag har ju nerver som är "förstorda" och som jag antagligen inte kommer att få tillbaka men till och från försämras det och fler nerver blir påverkade.

Eftersom nerverna i den ansiktshalvan som jag har förlamningen i är försvagade är det mycket möjligt att jag till och från kommer att ha ansiktsförlamning livet ut. Tex om jag är sjuk, stressad, trött, mår dåligt osv då är det större risk att det blir sämre.

Alkohol har jag också märkt försvagar nerverna otroligt mycket och eftersom vi så sällan dricker så syns det väldigt tydligt då, min läkare som jag har haft från start om detta sa att det inte är så konstigt då alkohol är ett riktigt nervgift så det var inget konstigt alls.

Men sålänge jag inte får tillbaka att hela halva ansiktet försvinner för mig får jag nog vara nöjd.

 

Jahopp, det får väl vara allt för nu, jag hoppas att lusten kommer tillbaka mer och mer kring min blogg nu.

Jag är ju faktiskt i grund och botten en bloggare, jag trivs otroligt bra med att skriva och nu när jag har skrivit det här så inser jag hur mycket jag har saknat det.