På knä i ett mörker.
Och visst jag har nog i normala fall lätt för ett leende, jag tycker om att le, jag tycker om att vara glad.
Men sen ansiktsförlamningen så vill jag inte le, jag vet ju hur det ser ut när jag gör det..
Jag känner heller inte glädjen i mig som får mig att vilja le så där enkelt.
Det är som att någon har sparkat undan fötterna för mig, jag står på knä i ett mörker.
Kommentarer
Postat av: Caroline, nybliven tvåbarnsmamma
Sänder några styrkekramar <3
Trackback
